Blog

Ett modeord möter filmhistorisk verklighet

I dagens värld av digitala rörliga bilder har begreppet ”filmisk look” blivit ett allestädes närvarande slagord. Sociala medier-tutorials lovar att ge dig det på fem minuter, kameratillverkare marknadsför det och innehållsskapare talar nästan religiöst om sätt att ge sina videor ”mer filmisk känsla”. Begreppet fungerar som en samlingsbeteckning för allt som ”på något sätt ser ut som film”: vidsträckt, mjukt, varmt, dramatiskt.

Men denna moderna användning är historiskt sett inexakt. Under sin mer än 120-åriga historia har filmen aldrig haft en enhetlig visuell standard. Tvärtom: den har varit ett ständigt laboratorium för format, tekniker och estetik. Varje försök att definiera den ”filmiska looken” som något fast misslyckas på grund av den enorma mångfalden i filmhistorien.

För att förstå varför denna look aldrig har funnits måste man titta på det som ofta ligger till grund för dagens föreställningar: den tekniska formatmångfalden under 1950- och 60-talen, den era då bredbildskino föddes – och ändå var allt annat än homogen.

1. Den historiska ursprunget till förväxlingen: bredbilden som ikon

När man idag talar om ”cinematisk” menar många oftast två saker:

1. Ett brett bildformat – ofta 21:9 eller artificiellt skapade svarta fält.
2. En låg skärpedjup – motivet skarpt, bakgrunden suddig.

Båda är legitima estetiska verktyg, men inget av dem är exklusivt ”bio”. Och båda kan varken härledas till en enskild teknisk standard eller till en visuell konstant i filmhistorien.

Anledningen: Redan bredbilden, som så ofta likställs med ”filmisk”, var inte alls enhetlig. Det var snarare en tävling mellan olika företag, format och filosofier, som alla skapade olika utseenden.

2. Mångfaldens era: fem system, fem världar

2.1 Cinerama – illusionen av det gigantiska

När ”This Is Cinerama” (Warner Brothers och Metro Goldwyn & Mayer) hade premiär 1952 upplevde publiken en bioupplevelse av aldrig tidigare skådad omfattning:

• Tre kameror, tre projektorer
• Ett extremt brett 2,59:1-bildformat
• En böjd duk som bokstavligen omslöt åskådaren
• Synliga övergångar (”Join Lines”) och perspektiviska förvrängningar

Cinerama var spektakulärt och uppslukande – men inte alls elegant eller enhetligt. Det såg snarare ut som ett tekniskt underverk fullt av egenheter.

2.2 CinemaScope – Anamorfosen och dess artefakter

Som svar på detta lanserade 20th Century Fox 1953 CinemaScope:

• Anamorfisk förvrängning vid inspelning och projektion
• Bildförhållande 2,35:1 till 2,39:1
• Typiska bildegenskaper: horisontellt bokeh, förvrängning i kanterna, mjuk skärpa

CinemaScope hade ett ikoniskt utseende – men det var känsligt, optiskt oroligt och ibland oskarp. Ingenting liknar dagens släta ”cinematiska” estetik i YouTube-eran.

2.3 Todd-AO – Storformat som kvalitetslöfte

Todd-AO var en revolution:

• 70 mm-film, enorm bildyta
• Hög skärpa, stabilitet och fin kornighet
• Mindre distorsion, mer briljans

Optiskt sett var det diametralt motsatt CinemaScope: knivskarp istället för anamorfiskt mjuk, stabil istället för förvrängd. Det ersatte snart Cinerama-systemet hos Warner Brothers och MGM. Senare producerade Panavision™ en kombination av Todd-AO och Cinemascope, vilket gjorde att produktionsbolagen kunde spara in på film. I dag finns det bara ARRI Alexa 65™ (Arnold & Richter München) i digital form, som med sin 65 mm-sensor kommer mycket nära Todd-AO.

2.4 VistaVision – Horisontellt för större negativyta

VistaVision (Paramount) körde 35 mm-film horisontellt genom kameran:

• Nästan dubbelt så stor negativyta
• Mycket fint korn
• Hög detaljrikedom
• Särskilt populärt för VFX-inspelningar (t.ex. i ”Star Wars”)

Även detta ger ett helt individuellt utseende som inte kan jämföras med Cinerama eller CinemaScope.

3. Problemet med det moderna begreppet: en standardisering av ett icke-standardiserat medium

3.1 Filmestetik är historiskt varierande

Bildspråket i Hollywoodfilmer från 30-talet skiljer sig drastiskt från det i filmer från 50-talet, 70-talet eller den digitala nutiden.

Tänk på:

• de mättade Technicolor-färgerna från 1940-talet
• den korniga New Hollywood-estetiken från 1970-talet
• de släta 35 mm-bilderna från 1990-talet
• de kalla digitala graderna från början av 2000-talet
• eller de hyperkontrollerade blockbuster-lookerna från nutiden

Det kan per definition inte finnas en enhetlig ”filmisk look”, eftersom film inte är ett homogent medium.

3.2 Dagens ”filmiska look”: en kulturellt populär förenkling

Det som idag ofta betraktas som ”filmiskt” är en sorts visuell meme:

• Cinematic Bars
• Shallow Depth of Field
• Låg mättnad
• Mjukt ljus
• Filmkorn
• Långsamma kamerarörelser
• Bokeh-estetik

Det är en estetisk algoritm, inte ett historiskt begrepp.

Den fungerar eftersom den använder vissa element som (genom kulturell vana) verkar ”filmiska”. Men den representerar inte något historiskt filmformat, varken CinemaScope eller Todd-AO.

4. Varför myten ändå lever vidare

4.1 Marknadsföring och mytbildning

Kameratillverkare drar nytta av begreppet:

”Vår kamera skapar en äkta filmisk look”, säger de. Att denna look aldrig har varit enhetlig ignoreras medvetet – en förenkling till förmån för marknadsföringen.

4.2 Den digitala generationens tittarvanor

De flesta av dagens tittare upplever inte film i olika analoga format, utan som homogeniserade digitala strömmar:

• utan kornighet
• utan projektionsartefakter
• utan formatbyten
• utan synlig skillnad mellan kamerasystem

Detta suddar ut mycket av den historiska mångfalden.

4.3 Begreppets psykologi

”Filmisk” betyder i den kollektiva förståelsen:

”stor”, ”högkvalitativ”, ”dramatisk”.

Det har blivit ett kvalitetsuttryck, inte ett tekniskt.

5. Ironin: Den moderna cinematic-looken skulle tidigare inte ha betraktats som filmisk

Många moderna ”cinematic presets” skulle i filmhistorien ha betraktats som atypiska eller till och med som fel:

• för liten skärpedjup
• för stark desaturering
• artificiell kornighet
• digitala filmfel
• horisontella linsreflexer

Utseendet på 2020-talet är alltså snarare en ny estetik, baserad på nostalgi för en film som aldrig har existerat.

6. Slutsats: Filmen är mångsidig – och det är dess styrka

Den ”filmiska looken” är inte ett historiskt konkret begrepp, utan en modern abstraktion.

I verkligheten finns det bara:

• filmiska looks,
• filmiska traditioner,
• filmiska tekniker,

men ingen enhetlig visuell standard.

Filmens sanna utseende är filmskaparnas kreativa signaturer, de tekniska särdragen i deras tid och mångfalden av format som gör film så rik.

När man idag talar om ett ”cinematiskt utseende” menar man något annat – ett modernt ideal, en visuell känsla, ett konstgrepp. Men inte ett historiskt faktum. Med denna kunskap i åtanke, och med tanke på filmmarknadens vitalitet, är det också förståeligt att många kameratillverkare är ganska tveksamma till att integrera OpenGate-standarden. OpenGate fanns redan under filmens era, med SuperScope från bröderna Nathan och Fred Tushinsky, men det lyckades aldrig slå igenom. Förutom Canon är det bara tillverkare som huvudsakligen är verksamma på TV-marknaden som erbjuder OpenGate. Det finns dock redan prisvärda anamorfiska objektiv på marknaden. 1980 kostade ett 40 mm anamorfiskt objektiv fortfarande flera tiotusentals dollar, idag kan man få sådana för under 1000 euro. Ju fler sådana anamorfiska linser som kan produceras, desto mer kommer priserna att sjunka. Medan OpenGate kan integreras i kamerorna med en firmwareuppdatering, är Cinemascope-tekniken bunden till hårdvara, som dock också kräver anpassningar av sökaren via firmware. Det är därför förståeligt att Nikon och RED avvaktar, eftersom en optisk anpassning är billigare att genomföra än att slösa extra tid i efterproduktionen varje gång.