Den som någon gång har arbetat med exponeringsserier känner till problemet: enskilda foton är ofta antingen utfrätta i högdagrarna eller översvämmade i skuggorna. Klassisk HDR kan visserligen kompensera för detta, men ger snabbt ett onaturligt utseende eller störande artefakter. Med HDR lönar det sig oftast bara att göra serier med 3 bilder, eftersom bearbetningen gör att data från alla bilder går förlorade, vilket leder till att dessa data inte längre är tillgängliga för vidare bearbetning. Med UDI är det helt annorlunda, där finns alla data tillgängliga fram till utskriften av den färdiga bilden.
Det är precis här UDI (Ultra Deep Image) kommer in.
Man tar helt enkelt flera bilder av samma scen med olika exponeringar (t.ex. 5 stycken). Många kameror har en bracketing-funktion för detta. Det är viktigt att motivet inte rör sig, dvs. landskap, arkitektur eller produktfotografi. Man arbetar med stativ och om möjligt med fjärrutlösare eller självutlösare för att undvika skakningar av kameran.
Dessa läggs i lager ovanpå varandra i Photoshop, packas i smarta objekt och beräknas i ett Ultra Deep Image.
Det speciella: Alla ursprungliga bilddata bevaras.
Detta ger en enorm flexibilitet i motsats till HDR:
Ljusstyrka och kontrast kan justeras i efterhand utan att fula tonvärdesavbrott eller konstgjorda artefakter uppstår.
Man kan jämna ut extremt ljusa och mörka områden på ett snyggt sätt – och bilden ser ändå naturlig ut.
När är UDI lämpligt?
Vid landskapsfotografering med stark kontrast mellan himmel och jord.
Inom arkitektur, när man vill ha korrekt belysning både inomhus och utomhus.
Alltid när man vill ha maximal kontroll över slutresultatet utan att förlora bildkvaliteten.
Kort sagt: Ultra Deep Image är som HDR – fast bättre. Man behåller hela bilddjupet, har större frihet vid bearbetningen och undviker de typiska HDR-felen.
